Ny tillvaro och nya produkter

Min blogg ligger på dödsbädden, raspar förtvivlat ur sig "Josefine… snälla… jag ber dig", ackompanjerat av ett ångestfyllt stön. "Uppdatera… nu… skjut inte upp det längre... jag klarar inte av en vecka till…" och så vidare.

Jag ska ta mitt pick och pack och åka iväg till Lunds Tekniska Högskola om en timme ungefär. Kommer inte att hinna kategorisera allt vår ackumulerade plast på den tiden, men jag vill ändå göra en liten poäng av att jag håller på.

Med ett lite nyare system, där jag tänker väga artiklarna i stället för att enbart fokusera på antal. På detta sätt går det att bättre jämföra den faktiska konsumtionen, inte bara mellan mig och min sambo Jesper (som övertar hederplatsen som mitt offer från pappa) utan även, mellan oss och andra som gör samma sak. Personligen är jag fruktansvärt nyfiken över hur min konsumtion ställer sig i förhållande till Beth Terrys. Förmodligen är svaret pinsamt, men… jag tröstar mig med att hon har hållit på längre.

Rörande titeln vill jag tala om universitet/högskola, att kunna välja vilket toalettpapper att köpa, att hålla sig från att skälla på människor som dunkar orientalisk musik utanför ens lägenhet, om eget ansvar och sist men inte minst, om att kunna äta björnbär. Det var i alla fall ungefär detta jag tänkte på medan jag hittade på rubriken, men det är mest som ett sätt att beskriva känslan jag har just nu, inte vad jag faktiskt kommer att skriva om. Diskussionen om toalettpapper är, åtminstone den, för annan dag. Jag har närt det fröet i mitt hjärta i en evighet.

Högskolan är förvånansvärt gymnasial, med det stora undantaget att en svart panik breder ut sig framför mig varje gång jag tänker på de ödesdigra orden eget ansvar. Jag vill springa 600 kilometer uppåt i landet, tills jag rent geografiskt är där eget ansvar bara var ett påhitt och inte fakta, där jag bodde hemma med pappa och höjden av mysighet uppnåddes genom att bara vara. Jag saknar pappa och tiden då jag inte behövde ta med egen mat till skolan… Det är förvånansvärt jobbigt att se till att alltid ha matlåda. Det är nämligen så att nästan allt smakar skit när det värms upp dagen efter. Nästan allt.

Det är egentligen det sämsta. I övrigt läser jag Endimensionell analys (matematik) och Hydrologi och akvatisk ekologi. Det är grejer det. Jag har femtio sidor som jag borde läsa tills nästa föreläsning, jag har vad som känns som tusentals tal att räkna och hydrologi att försöka förstå. Dessutom har jag plasten, som har hamnat i skymundan.

Fullt upp och ingen logik i det här inlägget, känner jag.

Svårigheter relaterade med plast är, som vanligt, maten. Jag försöker, som vanligt, skära ned på mängden bröd och mjölkprodukter som jag äter. Försöker, som vanligt, undvika pasta. Tappar temporärt motivationen att ägna mig åt matlagning när jag kommer hem klocka 18, är slutkörd och ändå borde plugga mer. Men. Det finns en bra grej, en riktigt bra grej, som heter björnbär.



Bilden är från den lilla gården som alla i vårt lägenhetshus delar på. Jag älskar den. Nu är gräsmattan klippt (som en som har jobbat med att klippa gräs kan jag delge att den tidigare gav mig viss ångest och att jag var nära att köpa en gräsklippare för att ta hand om det själv) men björnbärsbusken fortfarande inte beskuren. För att komma åt alla bär är det något som måste göras. Den är groteskt stor och jag vill skära ned den lite.

Men den gav mig bär. Nära två kilogram på ungefär en timme. Efter det orkade jag inte mer och nu känns det som att det är för sent. Men rena, fina, stora björnbär i min frys, bara drygt ett kg kvar nu, innebär att jag kan äta bär som inte blivit processade till sötsliskig sylt. Utan plast. Närodlat på riktigt.

I övrigt har jag införskaffat någonting som ser ut ungefär som färskost, fast med en distinkt eftersmak av ko. Produkten heter Puck, produceras av Arla mejerier och kommer i en ypperligt genial förpackning som jag ska visa bild på senare. Kanske en produkt av arabiskt ursprung, då den har text som stackars jag inte förstår. (Innehållsförteckning på svenska dock, jag är visserligen äventyrlig, men fortfarande misstänksam.) Det är spännande vad man kommer i kontakt med när man bor i ett mer invandrartätt område. Nya matkulturer som leder till en mer utökad plastlös receptbank i mitt huvud.

I helgen ska jag leta hasselnötter, efter tips från Skånska skafferiet, och testa den nya produkten Puck i någon slags glutenfritt bakverk. Är det oroväckande att jag följer bloggar av temat plast och mat på ett maniskt sätt? Det tycker jag inte. Kanske.