06 februari 2010

Exposé: Det rörigaste skafferiet på jorden

Alternativ titel: Exposé: Det rörigaste inlägget på bloggen

Först och främst vill jag tacka för alla söta kommentarer jag fick på det förra inlägget. Kände mig nog lite grinig när jag skrev det och jag har läst om alla kommentarer flera gånger de senaste dagarna. Kommer att svara separat på alla i det inlägget, förstås, men kanske inte just nu. Så småningom tänker jag i alla fall visa uppskattning tillbaka!

Vill poängtera en sak dock: Nej, jag redovisar inte plastpåsarna vi använder för att slänga sopor i. Detta är för att jag går ut med soporna en gång varannat år ungefär. Med andra ord har jag väldigt dålig koll på hur ofta vi byter påse. Jag bad pappa skriva ned på whiteboardtavlan vi har här hemma varje gång han gick ned med soporna, men det gjorde han aldrig. Vilket jag tycker är förståeligt. Jag borde antagligen börja gå ut med skräpet oftare, men... Nej. Jag försökte komma på en bra förklaring, men det låter inte politiskt korrekt hur jag än säger det. Kontentan: Jag är lat och jag erkänner det.

Av någon anledning lovade jag en vän att uppdatera bloggen tre gånger i veckan under hela februari månad. Idag blir det skafferiexposé och imorgon blir det redovisning för veckans plastavfall. Jag har ett mer seriöst inlägg planerat för nästa vecka tror jag. Börjar lite grand kännas som att jag försöker skapa cliffhangers. Hm.

Men nu ska vi prata om roligare grejer, för i vilket fall som helst hade jag tänkt skriva lite om mitt skafferi och dess mörka hemligheter. Jag har tänkt lite på det här förut, men det kom upp till ytan i fredags då en klasskamrat frågade mig vad jag äter om jag nu knappt köper någon plast.

EEEEEEEEEEEEEEEEEEHHHHHH...

Tänkte jag. Att jag inte direkt kunde svara ser jag som någonting en domedagsprofet skulle hånskratta åt, av någon anledning. Alltså, jag uppfattar det som att jag äter väldigt dåligt. Ibland slår jag till på stort och gör någonting ordentligt, men generellt är det snabbt som gäller. Jag har aspirationer inom dietistyrket och jag tycker att näringslära är väldigt intressant. Men det är liksom inte roligt när pappa inte äter mat på kvällen. Att laga mat åt en person är enligt mig oerhört tråkigt.

Bla bla bla, i alla fall. Nu ska vi prata plast. Och mat. Mina två favoritämnen. Se nedan för bilder på mitt katastrofala skafferi.




I skafferiet ser vi bland annat:

Översta hyllan
Havregryn
Rågmjöl
Couscous
Tom glasburk som ska innehålla cornflakes. Men jag åt upp dem.

Mellersta hyllan

Sjukt mycket te, både löst och i påse (med sjukt mycket aromer antagligen, kommer att köpa tillsatsfritt te så fort allt det här är slut)
Väldigt många kryddburkar
En vitlök
Tre stora glasburkar med avorioris, linfrö respektive sesamfrö





På den lilla mellanhyllan ser ni det syndigaste i hela mitt hushåll. Jag organiserade nämligen skafferiet i augusti 2009 och hällde ned allting i matlådor av plast. Jag misstänker att jag köpte runt femtiotalet plastburkar under den organisationsperioden. Bara för att, en månad senare, starta plastprojektet och gråta lite över mitt tidigare beslut. Glasburkarna är dock mitt försök att långsamt gå över till förvaringssätt som är bättre för miljön och för mig (Vad falls, kanske ni tänker, men undersökta plaster har en tendens att läcka mer eller mindre obehagliga kemikalier. Tänk på det nästa gång du värmer en matlåda i mikrovågsugnen!). I alla fall är dessa plastburkar fyllda av torkade bönor, linser, hirs, bulgur, mandlar och annat som jag nästan aldrig använder (men självklart behöver).

Nedersta hyllan + mellanhyllan
Honung
Salt gånger tre
Sirap
Kakaopulver
Vitvinsvinäger
Olivolja
Rapsolja
Lite mer te
Lite mer kryddor
Potatismjöl
Vaniljpulver
Torkad svamp
Torkade och mortlade morötter
Knäckebröd
Bröd

Samt en oerhört stor burk med ett ton matlådor i plast.

Poängen med att visa bilder på och skriva om maten i mitt skafferi är att det tar väldigt lång tid att gå från att inte bry sig till att tänka över alla förpackningar, alla inköp och alla aspekter. Jag är inte ens säker på att sättet jag handlar på nu är det bästa och jag misstänker att alla mina aspekter är en fis i världsrymden i jämförelse med vad man egentligen borde tänka på som medveten konsument.

De som har läst lite här på bloggen vet förhoppningsvis att jag föredrar lösningar framför problem, dock. Därför tänker jag prata om två geniala ingredienser och avsluta med en som jag ställer mig lite ambivalent till. Den vill jag gärna ha en diskussion om, faktiskt.

1. Torkade och mortlade morötter
Den som läste listan fick antagligen en liten ryckning i ögonbrynet när den läste det där. Burken (av plast, tyvärr) med mortlade morötter är ett nytillskott i mitt skafferi och ersätter buljongtärningar. Har i ett antal år tyckt att innehållet i färdiggjorda buljonger av alla de slag är lite obehagligt. Det är mest salt och smakförstärkare, knappt några ordentliga råvaror.

Som substitut började jag då koka egen buljong och förvara den i frysen. Den blev inte speciellt koncentrerad, utan ville jag ha en liter buljong i en soppa fick jag ta fram en liter ur frysen. Det sättet ger god buljong, men det var tidskrävande, tråkigt, gav inte speciellt stora kvantiteter varje gång, krävde konstant elektricitet och tog upp onödig plats i min minimala frys.

När jag och mamma var och handlade någon gång såg vi pulverbuljong. Vi såg på varandra och tittade tveksamt på innehållsförteckningen. Tonvis med salt och dessutom smakförstärkare. Men produkten planterade en idé hos oss, och antingen jag eller mamma kom senare på tanken att göra egen pulverbuljong. I min finns det just nu ungefär 99% morötter och 1% blandad svamp. Den är underbar. Eftersom det inte är något tillsatt salt får maten inte samma sälta, men jag tror att det är någonting man ändå borde vänja sig av med på grund av hälsoskäl.

Tips från coachen är alltså att torka och mortla morötter och använda ungefär en tsk istället för en buljongtärning.

2. Vaniljpulver
Vanillinsocker: Innehåller aromer som antagligen kommer från rötad granved (Den hemliga kocken: Det okända fusket med maten på din tallrik av Mats-Eric Nilsson) och socker. Antagligen potatisstärkelse eller dylikt, men jag är för lat för att kolla upp det just nu. Kommer oftast i rund pappburk med lock i hårdplast.

Vaniljsocker: Innehåller precis så mycket äkta vanilj att de får använda det namnet vid marknadsföringen. Att det heter vaniljsocker är alltså ingen garanti på att det inte finns aromer i produkten. Har ingen aning om vilken förpackning det kommer i.

Men sen så finns det vaniljpulver. Den jag har är en liten glasburk som kommer i en pappförpackning. Den är ekologisk, rättvisemärkt och innehåller enbart pulveriserad vanilj. På grund av att den är mycket mer potent än de tidigare nämnda alternativen behöver man använda ungefär en fjärdedel så mycket vaniljpulver som det står vanillinsocker i receptet.

Jag är lyrisk. Den enda plasten jag märker i förpackningen är att locket av metall som sitter på glasburken är plastat på insidan. Jag är osäker på om sådana lock går att få tag på utan plast.

3. Kakaopulver

Det här är källan till min ambivalens. Kakaopulvret jag har är från märket Kung Markatta, som enbart saluför ekologiska produkter. Det är rättvisemärkt och innehåller inga aromer över huvud taget.

Självklart finns det dock ett problem. Förpackningen är som en typisk vanillinsocker-förpackning, fast större. Den är rund och har både lock och botten av hårdplast. Andra märken som säljer kakaopulver har inte denna sorts förpackning, utan nyttjar enbart en pappförpackning. Finns en möjlighet att pappförpackningen på insidan är plastad, men det har jag inte kollat upp.

Alltså, vad anser ni vara bäst att köpa av dessa nedanstående alternativ?

Kung Markatta, som tar socialt ansvar men vars förpackning har tydlig plast.

Övrigt märke, som inte är ekologiskt och antagligen innehåller aromer och/eller klumpförebyggande medel. Innehåller möjligtvis dold plast i form av plastat papper.

Borde jag kolla upp det eventuella plastinnehållet i övriga förpackningar? Eller är det ett solklart val att hålla sig till det ekologiska och rättvisemärkta utan konstiga kemiska tillsatser?

Tillägg 7/2: Jag har tänkt prata om vaniljpulver länge och därför hade jag tydligen en gammal bild på datorn. Suddig och mörk i och för sig, men jag hoppas att man kanske ser hur förpackningen ser ut ändå.

4 kommentarer:

  1. Vanlijpulver säger du? Och det låter ju mycket godare occh så mycket bättre också :D

    SvaraRadera
  2. Meeen alltså plastburkar. Jag känner att det inte är i närheten lika illa som plastemballage/förpackningar, för plastburkarna köper man ju och sen står de bara där. I flera år. Tills de går sönder. De är ju inte förbrukningsvaror på samma sätt som typ toapapper, man slänger dem inte (så ofta). De är ju fortfarande petroliumbaserade från början, men de kommer ju inte tillbaka på samma sätt som förpackningar gör.

    I min svartvita amatörvärld verkar det inte lika dåligt iallafall :p

    SvaraRadera
  3. Fröken Lindberg11 februari 2010 17:08

    Härligt skafferi du hade. :)
    Vad det gäller plastburkarna, om de redan är införskaffade så är väl det bästa att använda dem så länge det går? Tänker som Caroline kring det där.

    SvaraRadera
  4. Jag håller med föregående talare lite grand. Jag kommer inte att slänga dessa plastburkar förrän de har gått sönder eller i övrigt är obrukbara, utan jag kommer att använda dem tills dess.

    Det som inte känns bra handlar med flergångsalternativen inte bara om petroleum, utan snarare det läckage av kemikalier som kan inträffa. Personligen börjar jag bli mer och mer obekväm vid tanken på att förvara livsmedel i plastförpackningar. Jag vill gärna undvika onödiga toxiska kemikalier i min kropp.

    Men som sagt, jag kommer att fortsätta använda burkarna. Kanske. Jag är lite ambivalent när det gäller detta, vill gärna byta ut dem men det tar emot att slänga fullt fungerande burkar.

    SvaraRadera